Moskéer för oljepengar

Det har varit skriverier i den svenska pressen om en saudisk prins som vill bygga en enorm moské i Stockholmsförorten Tensta. Den ska bli 11 000 m² stor och rymma cirka 3 000 personer. Bygget kostar 400 miljoner svenska kronor som den generösa prinsen ska skänka. Nyheten var egentligen ingen nyhet eftersom dessa byggprojekt pågår frenetiskt runtom i världen i saknad av en reell debatt om följderna av oljepengarnas roll i spridning av den islamistiska tsunamin som sveper över världen. Göteborg får också sin del av de saudiska prinsarnas generositet. Staden kommer att få en 2000 m² stor moské som rymmer cirka 1 200 person, allt för blygsamma 70 miljoner svenska kronor. Listan av sådana alltmer spektakulära projekt är lång och liknande projekt finns överallt i världen. Den generösa saudiska exportindustrin av moskéer har expanderat explosionsartat i takt med de ökade oljeinkomsterna. Att den troende och praktiserande delen av muslimer bygger sina moskéer är det ingen demokratiskt sinnad person som ifrågasätter. Det som bör debatteras är inte de troendes rätt till moské utan snarare hur denna moskéexport fungerar och vad den har för avsikter och effekter. Sverige och de övriga demokratierna med öppen och fri politisk debatt måste öppet diskutera moskéfinansiärernas verksamhet och bakgrund. Dessa ofantliga summor som satsas på moskébygg och diverse islamiska centra runtom i världen har ett tvivelaktigt ursprung. Med tanke på att finansiärernas hemland saknar alla former av folkligt legitima institutioner så är det befogat att anta att dessa pengar utnyttjas illegalt av felpersoner som brottsligt missbrukar sin position och förskingrar allmänna medel för egna syften. Folkrättsligt är de länder som inte ställer krav på redovisning av pengarnas ursprung lika skyldiga som förskingrarna. I ett öppet och demokratiskt politiskt system skulle dessa länders befolkningar knappast tolerera förskingring av allmänna medel för sådana extravaganser som moskébyggen och diverse skrytprojekt här och var. Norge är ett exempel, landet har enorma oljeinkomster men man har hittills inte hört talas om generösa norska prinsar som skänker hundratals miljoner för byggnad av kyrkor varken i sitt närområde eller i andra avlägsna delar av världen. Förklaringen är enkel och logisk, nämligen att Norge är ett demokratiskt land med folkvalda politiker som står under kontroll av legitima institutioner. Norska oljemiljarder är oåtkomliga för kungafamiljens prinsar och prinsessor och inte ens de folkvalda politiker får fritt spendera landets oljeinkomster utan insyn och kontroll från parlamentet och övriga demokratiska institutioner.
De flesta spektakulära moskébyggen runtom i världen finansierades direkt eller indirekt av saudiska oljepengar och i vissa fall av andra oljerika emiraten vid persiska viken. Gemensamt för dessa länder är att samtliga saknar legitima politiska institutioner med total frånvaro av varje form av kontroll och redovisning av de styrandes användning av de enorma oljeinkomsterna. En annan gemensam nämnare av dessa rika kungadömen och emiraten är de exceptionellt usla förhållanden för deras kvinnor. Den kvinnliga delen av befolkningen saknar bokstavligen alla rättigheter som fri individ och betraktas alltid utifrån en bestämd definition som dotter, syster eller fru. Hon behandlas alltid och automatisk utifrån dessa tre attribut med alla följande konsekvenser men aldrig som en fristående person. Med tanke på att det saudiska kungadömet är wahhabismens hemland så kan man knappast förvänta sig att dessa moskéer kommer att predika en tolerant, öppen och progressiv tolkning av islam. Wahhabismen som är den mest stränga och intoleranta tolkningen av islam är en av saudiernas gåva till mänskligheten. Regimen har med hjälp av sina enorma oljeinkomster kunnat sprida wahhabismen till övriga världen genom att finansiera moskébyggen samt övriga islamistiska rörelser och projekt. Detta har skett med västmakternas goda minne trots de katastrofala följderna som drabbade resten av världen i form av spridning av islamistisk intolerans och terror och inte minst förslavning av kvinnor i en betydande del av den muslimska världen. Dessa penningstarka islams mecenat som generöst sponsrar islamistiska projekt i när och fjärran skulle aldrig acceptera att finansiera ett kyrkobygg i varken Mecka, Medina eller i vilken avlägsen del som helst i sitt kungadöme. De skulle inte i sin vildaste fantasi kunna tänka sig tolerera att en utländsk person eller organisation bygger en kyrka för de hundratusentals kristna som arbetar med olika projekt i saudiernas rike. Det är trots allt tack vare dessa icke muslimers teknik och vetenskap som olja utvinnas så att miljarder strömmer in och möjliggör för saudierna att importera allt från vapen till penicillin.

Copyright © 2010 Fathi Landolsi

Obamas sjukförsäkringsreform

Ur ett europeiskt perspektiv är den hätska politiska debatten och de hysteriska tongångarna om president Barak Obamas sjukförsäkringsreform obegripliga och otidsenliga. Hos de flesta västerländska demokratierna råder en form av konsensus om nödvändigheten av en nationell sjukförsäkring för samtliga invånarna oavsett inkomst och socialbakgrund. Trots att det är ett urvattnat reformförslag väcker det en politisk strid och polarisering i detta land som är ett av världens rikaste länder med en BNP och en ekonomi som är största i världen. Till skillnad från de flesta västeuropeiska länderna domineras USA:s socialförsäkring av privata försäkringar och till en viss del av ett offentligt finansierat trygghetssystem sk. social security,
Enligt Sipris rankning kommer USA i första platsen av de 15 länderna med största försvarsutgifterna i världen. Under året 2008 uppgick landets försvarsbudget till 607 biljoner dollar vilket utgör ca 42 procent av världens totala militära utgifter. Räknat per capita motsvarar detta ca 2000 dollar eller 4 procent av landets BNP. Ekonomiskt har landet utrymme för ett heltäckande socialt skyddsnät inklusive en generös sjukförsäkring. Inrikespolitiskt har frågan dock alltid varit kontroversiell och väckt starkt motstånd från kongressens konservativa republikaner men också från demokraternas högerfalang. Man skulle tro att detta motstånd bottnar i starkt ideologiska värderingar vilket är delvis sant men den mest avgörande faktorn här är inte ideologisk utan är snarare ekonomisk. En valkampanj för en kongressledamot kostar mycket pengar för att "marknadsföra" sig och det handlar ofta om en budget på tiotals miljoner dollar f.f.a. i de stora och folkrika delstaterna som Kalifornien eller New York. De penningstarka lobbygrupperna från bl.a. vapen- och läkemedelsindustrier och inte minst försäkringsjättar utnyttjar systemet effektivt genom att "generöst" ställa upp och finansiera de kandidater som tävlar om deras "favörer". Teoretiskt skulle varje kongressledamot som motsätter sig sjukreformen förlora chansen till omval i sin valdistrikt hos den lägre medelklassen och inte minst bland de lågavlönade och fattiga. Men eftersom valkampanjer i USA handlar egentligen om marknadsföring med väloljade maskiner så "bearbetas" folkopinionen systematisk, aggressivt och oftast i smutsiga kampanjer. Detta kan kanske tolkas som idiotförklaring av de amerikanska väljarna som inte vet sitt bästa och röstar mot sina intressen genom att välja sådana kandidater som är bara lojala mot sina finansiärer som tex. försäkringsjättarna eller läkemedelsindustrin. Men riktigt så enkelt är det egentligen inte eftersom kandidaterna är egentligen relativt lojala mot sina väljare och gör allt för att bli valda eller omvalda av dessa i sina distrikt. Frågan är hur de lyckas med denna tillsyns omöjliga ekvationen nämligen att både försvara väljarnas och finansiärernas oftast motsatta intressen. Svaret eller snarare en del av svaren ligger i den amerikanska politiska traditionen. I USA är de individuella lösningarna djupt förankrade i den politiska kulturen och har ett relativt stort stöd bland allmänheten. Stödet skiftar naturligtvis mellan olika samhällsgrupper och påverkas av den rådande ekonomiska konjunkturen. En del av dessa      folkrepresentanter som röstar emot ett sjukreforms förslag som skulle egentligen gynna sina väljare göre det faktiskt utifrån ren ideologisk övertygelse dvs. att värna om sina väljares frihet att välja egna personliga lösningar utan inblandning eller tvång från staten. Det finns också en del "folkrepresentanter" som arbetar för diverse lobbygrupper och medvetet röstar emot sina väljares intressen men motiverar det naturligtvis med olika ideologiska svepskäl som valfrihet, integritet eller med patriotiska och antisocialistiska slagord. 
Copyright © 2010 Fathi Landolsi