Obamas sjukförsäkringsreform

Ur ett europeiskt perspektiv är den hätska politiska debatten och de hysteriska tongångarna om president Barak Obamas sjukförsäkringsreform obegripliga och otidsenliga. Hos de flesta västerländska demokratierna råder en form av konsensus om nödvändigheten av en nationell sjukförsäkring för samtliga invånarna oavsett inkomst och socialbakgrund. Trots att det är ett urvattnat reformförslag väcker det en politisk strid och polarisering i detta land som är ett av världens rikaste länder med en BNP och en ekonomi som är största i världen. Till skillnad från de flesta västeuropeiska länderna domineras USA:s socialförsäkring av privata försäkringar och till en viss del av ett offentligt finansierat trygghetssystem sk. social security,
Enligt Sipris rankning kommer USA i första platsen av de 15 länderna med största försvarsutgifterna i världen. Under året 2008 uppgick landets försvarsbudget till 607 biljoner dollar vilket utgör ca 42 procent av världens totala militära utgifter. Räknat per capita motsvarar detta ca 2000 dollar eller 4 procent av landets BNP. Ekonomiskt har landet utrymme för ett heltäckande socialt skyddsnät inklusive en generös sjukförsäkring. Inrikespolitiskt har frågan dock alltid varit kontroversiell och väckt starkt motstånd från kongressens konservativa republikaner men också från demokraternas högerfalang. Man skulle tro att detta motstånd bottnar i starkt ideologiska värderingar vilket är delvis sant men den mest avgörande faktorn här är inte ideologisk utan är snarare ekonomisk. En valkampanj för en kongressledamot kostar mycket pengar för att "marknadsföra" sig och det handlar ofta om en budget på tiotals miljoner dollar f.f.a. i de stora och folkrika delstaterna som Kalifornien eller New York. De penningstarka lobbygrupperna från bl.a. vapen- och läkemedelsindustrier och inte minst försäkringsjättar utnyttjar systemet effektivt genom att "generöst" ställa upp och finansiera de kandidater som tävlar om deras "favörer". Teoretiskt skulle varje kongressledamot som motsätter sig sjukreformen förlora chansen till omval i sin valdistrikt hos den lägre medelklassen och inte minst bland de lågavlönade och fattiga. Men eftersom valkampanjer i USA handlar egentligen om marknadsföring med väloljade maskiner så "bearbetas" folkopinionen systematisk, aggressivt och oftast i smutsiga kampanjer. Detta kan kanske tolkas som idiotförklaring av de amerikanska väljarna som inte vet sitt bästa och röstar mot sina intressen genom att välja sådana kandidater som är bara lojala mot sina finansiärer som tex. försäkringsjättarna eller läkemedelsindustrin. Men riktigt så enkelt är det egentligen inte eftersom kandidaterna är egentligen relativt lojala mot sina väljare och gör allt för att bli valda eller omvalda av dessa i sina distrikt. Frågan är hur de lyckas med denna tillsyns omöjliga ekvationen nämligen att både försvara väljarnas och finansiärernas oftast motsatta intressen. Svaret eller snarare en del av svaren ligger i den amerikanska politiska traditionen. I USA är de individuella lösningarna djupt förankrade i den politiska kulturen och har ett relativt stort stöd bland allmänheten. Stödet skiftar naturligtvis mellan olika samhällsgrupper och påverkas av den rådande ekonomiska konjunkturen. En del av dessa      folkrepresentanter som röstar emot ett sjukreforms förslag som skulle egentligen gynna sina väljare göre det faktiskt utifrån ren ideologisk övertygelse dvs. att värna om sina väljares frihet att välja egna personliga lösningar utan inblandning eller tvång från staten. Det finns också en del "folkrepresentanter" som arbetar för diverse lobbygrupper och medvetet röstar emot sina väljares intressen men motiverar det naturligtvis med olika ideologiska svepskäl som valfrihet, integritet eller med patriotiska och antisocialistiska slagord. 
Copyright © 2010 Fathi Landolsi